Ständiga hetsen

Tisdagen efter påskhelgen med familj och vänner, god mat och gott att dricka. För lite tid på gymmet och för lite kontroll på vad jag ätit. Det är då den kommer, den för hetsen och kvävande känslan att jag inte trivs i min kropp. Den känslan som grundade till min självbild, den skeva självbild….men jag har bestämt mig att inte låta den tar över helt, fast denna gång är det på gränsen till att den gör det. Verktygen från tiden på behandlingshemmet känns långt bort och tunga som bly. Hur gör jag då? Lägger locket på och tränger bort känslan? Låter den komma och passera? Resa mig upp och möta den? Gråta, det var ett tag sen men vad hjälper det när ens kropp är ett väldigt obehagligt fängelse?

Annonser

2017, tillit och känna.

Det har gått bra lång tid sen jag sist satt och skrev av mig, mycket har hänt under tiden och en del saker väljer jag att inte gå in på.

Hösten har varit en berg-och-dal-bana med en massa sjukhus besök, nätter på akuten, kastad mellan läkare som en boll, att inte få svar, jobbet blir drabbat, min familj blir orolig, jag blir trött, nya mediciner, testa detta och testa det andra, lyssna på kroppen, trötta inte ut dig själv, glad nu för att minuterna bli frustrerad, irriterad och lätt stött. Orkar jag mer, orkar jag det här själv, orkar jag en natt till utan sömn men med smärtor, orkar jag jobba en hel dag till med att fly undan för att äta mera Ipren, orkar min kropp och vem orkar hålla handen och springa i ekorrhjulet med mig? Min familj har funnits i vått och torrt, varit vid min sida när det varit som tyngst. Jag älskar dom för det, dom är grymma, starka och ger mig energi fylld av kärlek. Det bara det att vardagen är tung själv och jag ber inte någon att stå vid min sida och stötta för i slut ändan står jag själv med det, det är ju min kropp, men helt ärligt hade det i många många stunder varit en liten lättnat för själen min, hjärtat mitt att få en varm hand på ryggen mitt i natten och sagt att det går bra, du fixar det och faller du så tar jag emot. Det hade varit trevligt. Sen kommer den andra sidan med att låta någon göra det, att våga släppa på muren för att få känna handen på ryggen, att våga lita på att den andre är där. Jag har fått träna mig själv genom dom senaste åren att lita på mig själv, jag kan och att älska mig själv. Vilket har varit en tuff resa speciellt i början och vilken kamp man gör mot/för sig själv, den resan tar aldrig slut men den blir lättare med tiden och då är den nästan intill rolig. Den dagen jag valde att starta resan med mig själv gjorde jag också ett val att inte lita på någon, att inte släppa in alltför tätt in på. Varför gjorde jag det valet? Vad har jag tjänat på det? Jo jag har blivit så stark i mig själv, jag gillar att umgås med mig själv, får jag ¨hjärtesorg¨ klarar jag mig så galant, lärt mig att känslorna definierar inte vem jag är och kan därmed inte styra mig. Ser det som en grym utveckling i mig själv men samtidigt har det också utvecklats att det är för starkt då jag sätter höga krav på andra och mig själv. Hur ska jag då ändra utan att bli ömtålig och svag igen? Hur ska jag finna tilliten i mig själv till att lita på andra?

Det ser ut som att 2017 kommer att handla om att våga känna tillit, våga släppa in och tunna ut muren omkring mig. Att våga känna.

En oändlig kamp

Jag är en av dom det inte syns på, en av dom som inte får sin sömn, en av dom som jämt har ont mer eller mindre, än av dom som äter piller för att undvika ha ev ha ont, en av dom som bara ser lite trött ut men som är utmattad, en av dom som har en kropp som inte hänger med i tempot, en av dom som skäms, en av dom som är rädda för att inte kunna hålla vardagen i gungning, en av dom som det tisslas och tassas om. 

Jag är en av dom som det inte syns på.

En av dom som har endometrios.

En av dom som kämpar varje dag.

Och nej jag är inte bara lite trött, jag är helt slut. Min energi går åt till att inte ge vika för smärtan men just idag gör jag det och vilket mottagande av svenska sjukvården får jag då? 

Ta en Ipren och försök att slappna av.

Jag är en av dom alla kvinnor som lider i tystnad och kämpar för sin kroppsvälmående.

Konstant smärta

Under en veckas tid har gått med en dov smärta i buken och haft till och från varje dag kramper. Gårdagens utfall var bland det värsta på år, kom hem efter en mysig fika och kände direkt att det inta var rätt i buken. Krampanfall som pågick i extrem smärtnivå, efter ca 45 min så lyckades jag ta mig till sägen där det fortsatte.

Mitt fokus var att andas, inte känna och inte tänka utan bara hålla mig lugn men det gick ju sådär. Ringde upp vårdguiden där dom sa att jag bör åka in omedelbart, det kan vara blindtarmen som krånglar också. Högsta hugg tog jag mig ner till taxin som körde för fullrulle till DS, in på gynakuten.

Mottagande var ju såklart som det alltid är när man kommer in akut, den eviga väntan… Dock kom det en sköterska som tog min hand och hjälpte mig upp i säng där jag blev inskriven och fick i mig Alvedon (som inte hjälpte) i vänta på läkaren. Efter ett par timmar blev det min tur, undersökning där dom fann 5 mindre cystor runt om livmodern (inte farliga). Sen blev det ny information om vad som är måsten för min del, dvs livet förändras igen men jag tar det och kämpar på.

Innan vi fick åka hem blev det morfin tabletter och utskrivning, utslagen blev jag nerbäddad i sängen och jag kunde somna in i famnen. Helvetes natt väntade med yrsel, illamående och dov smärta. Glad att jag inte var själv, glad att du fanns där och kunde lugna mig.

Dagen i ära har bestått av sömn och mat, ser framemot att gå till jobbet i morgon och dra ett sträck över det hela. Leva vidare med det nya, men mer om det senare nu blir det film och sömn på det 🙂

Trevlig kväll!

Funderingar igen….

Två dagar av smärtor i buken, smärtor i bröstet och en tyngd på mina axlar som inte släpper. Illa mående och oro håller mig hårt om kroppen, inombords har hålet blivit större och lusten till vad som är platt, likgiltig. Kroppen går på rutin, trötthet och stegen är tunga.

En större våg av sorg väller över mig och jag orkar inte stå emot den, låter den skölja omkull mig och röra till det. Låter det vara,  enklare så. Är detta bara nått som är här för stunden eller är den här för att stanna? Det är bara jag som kan bestämma om hur jag vill ha det, att jag inte är dom tankarna. Det är bara så tungt om det, sorgligt att jag inte kan se mig som en större person och naturligtvis starkare. Hur hittar jag tillbaka igen? Hur börjar man när man inte ser starten?

Rörigt men enkelt?

Så skönt när solen skiner mer och det är några grader varmare ute, jag känner mig inte lika kall. Värme på ytan gör andetagen lättare och axlarna slappnar av mer, tankarna är inte lika påfrestande som förr. Stegen till det bättre är enklare och jag fokuserar på målet att kunna njuta av min egna tillvaro.

Tankarna styr inte lika mycket längre, dom finns kvar och vissa dagar är dom starkare än andra, men det är helt okej. Jag har accepterat att så får det vara ibland, jag vet vilka tecken och signaler jag ska gå på när det är på väg att rinna över och jag hinner stanna upp, ta ett djupt andetag och se att det inte blir förstört. Det är svårt, komplicerat men jag klarar det och gör det på helt egna ben vilket är en stor styrka som jag bär på. Att känna sig oberoende är så befriande, är dock inte helt 100% oberoende eftersom en del tankar styr fortfarande men fortfarande så känns det så himla skönt. Jag klarar mig själv och är stark i det, vet på ett ungefär hur jag vill och ska hantera mig men behöver jag hjälp så finns det varma själar som finns vid min sida, det är helt okej att be om hjälp.

Ensam är inte alltid starkast….

En våg av obehag

Det är svårt igen att sätta ord på det som gör ont i bröstet, i kroppen, inuti mig. Varför kommer våg nu, hur kom den tillbaka? Orken är slut.

Mår så illa av vetskapen att jag gått upp några extra kilon runt magen, att hakan blivit större. Vad är hindret till att inte kunna älska sig själv? Orken är slut.

Hur kommer det sig att jag inte kan fylla tomrummet? Vad är det som blockerar min lycka i att få älska sig själv, låta mig bli älskad? Det finns inget slut eller gör det?

Snälla säg, hjälp mig att finna ro i andetagen, för min ork är slut…kom och ta min hand och säg mig att allt blir bra. Krama mig hårt så smärtan försvinner, så kroppen min blir hel och jag fylls av glädje. För min ork är slut.

 

Nytt år igen..

Så what happens next?!

Nytt år och nya möjligheter brukar man väl säga eller? Haft en mysig jul med familjen och ett hejdundrans nyårs fest, rätt så nöjd med det hela i stora lag.

Det finns då alltid dock ett men i det roliga hos mig och det är hur ska jag kunna se mig själv i spegeln utan att det gör ont i någon del av kroppen? Enkelt kan man tycka och delvis jag också….Känner absolut att jag kommit så långt på det området och vägen är fortfarande lång kvar men den är inte lika gropig längre. Stunderna då tyngden är som värst har större avstånd. Mkt tack vare tiden på gymmet, mina vänner, min familj och mitt jobb. Jag kommer att nå målet och lättare andetag kommer att kunna tas.

Så nytt år är ju riktigt skönt ändå:)

Det syns inte

Att vakna upp och känna att sin kropp är spänd, öm och svullen är otroligt obehaglig. Nog med att man känner sig som en fånge i kroppen sin, läggs det på med en sjukdom som du inget kan göra åt. Du äter medicinen som du ska och det lättar en del men svullnade och tröttheten ger sig inte vika, skeva kroppsuppfattningen gör sig mer till känna och det enda som jag kan göra i stunden är att le och kämpa genom dagen och låta tankarna fokusera på andning och att klara den kommande timmen.

För att lätta trycket mer ger jag mig i väg till gymmet och ångesten över min kropp lättar och jag kan med lycka le och tycka om mig. Älskar endorfiner, tack för att ni gör mig lycklig ❤ Väl hemma och middagen stor till bords, magen svullen pga all smärta från endometriosen vänder sig tankarna till ett självförakt. Drog en djup suck och tog mig igenom den lilla middagen….Piggare men fortfarande svullen och smärtan sitter nu även i ryggen och jag tar mig an en varm dusch och kryper sedan ner till sängs. Drömmer mig bort till ett liv utan smärtor i buken och ryggen, ett liv med kärlek till sitt tempel och lyckan att ro om den. 

Men jag vet att en dag kommer jag att vara där, detta är bara en fas och den går över. För visst gör den det?